eyyothefooo.blogg.se

hej sååå ledsen att jag inte har lagt upp något men lyckades på något sätt radera hela kappitel 2 precis innan jag skulle publicera så det kan ta lite extra tid innan det kommer upp:£<3 SÅÅÅÅÅÅ LEDSEN:*

 

Xx

http://www.youtube.com/watch?v=Q2DlnQ1OM-g&feature=youtube_gdata_player hej hej hoppas verkligen att alla redan har sett the link up, förutom att det var en fantastisk upplevelse att få vara där när den spelades in är det här typ den bästa videon NÅGONSIN!!! så sätt den på repeat lägg er i solen, och njut:D:* (vet inte om det blev en url nu men annars så kopiera bara och klistra in i adress fönstret så borde den komma upp:*) Xx

                                            

---

ELLAS PERSPEKTIV

---

Ljudet av hundskall når mig tidigt på morgonen och jag flyger upp ur sängen. Kan de inte bara få den att hålla käft? Jag slänger en blick på klockan och de röda siffrorna visar 03:58, jippie ytterligare en natts sömn förstörd. Efter en stunds väntan inser jag att hunden inte kommer att bli tyst och släpar mig sömndrucken bort till toaletten. När jag kommer tillbaka till mitt rum har min irritation över den skällande hunden gått över i ren ilska och jag marscherar bort till balkongdörren och stiger ut i den kyliga nattluften, lite längre bort på gatan ser jag en kille i grå tjocktröja närma sig i sakta mak. Vid sidan av honom hoppar en livlig hund som skäller för full hals. När killen går förbi min granne skriker jag med all kraft "Få tyst på byrackan annars kommer jag ned och gör det själv!" 

Killen rycker till och kollar upp mot mig några sekunder, innan han lugnt börjar tala till hunden "Tyst nu Donna! Du måste vara tyst nu gumman. Ser du vad du har gjort? Nu är den här tjejen väldigt ledsen på dig! Förstår du det?" efter några minuters lirkande verkar det som om hunden tänker ge med sig men så fort killen reser sig upp börjar Donna - för visst var det det hunden hette?- att svassa omkring runt sin husse och gläfsa så mycket hon bara kan. 

Killen ser upp på mig igen "Sorry!" säger han, nästan lite uppgivet, "Jag antar att det betyder att du måste komma ner hit och ta ett litet snack med 'byrackan'" utbrister han med ett halvleende. 

Jag himlar med ögonen åt honom, men slänger ändå benen över balkongräcket och hasar kvickt ned för stuprännan, när det är en dryg halvmeter kvar till marken släpper jag taget och landar med en dov "duns" på marken, jag går självsäkert ut på gatan, böjer mig ned och klappar lugnt den stora hunden, som lägger sig till rätta på en gräsfläck i vägkanten. 

"Wooow" säger killen förvånat, samtidigt som jag fyrar av ett av mina mest retsamma leenden. Efter en kort stund av absolut tystnad börjar han sakta att nicka samtidigt som han säger "Jag heter Oscar, min hund, Donna verkar verkligen komma bra överens med dig, i vanliga fall brukar hon inte ens låta främlingar komma närmare än 2 meter." och ger mig ett stort leende, eller ja så stort ett leende nu kan vara klockan 4 på morgonen... Jag drar fingrarna sakta igenom mitt trassliga, bruna hår och svarar honom sakta "Ella, och jag tror mer på att hunden håller tyst eftersom hon tror att jag kommer skada henne annars... Eller släppa lös hela grannskapets katter på henne!" flinar jag, sammtidigt som jag uppfattar Donnas sura blickar. 

Vi står där och snackar en stund, tills Donna får vittring på en ekorre som fort förflyttar sig längs gatan och hon börjar springa. När jag ser dem försvinna i en rasande fart längs gatan börjar jag gå in mot huset igen, in till värmen, samtidigt som jag hör Oscar ropa någonting till mig. Jag går in i hallen och gäspar stort, för att se vart jag sätter fötterna tänder jag taklampan och börjar sakta gå upp för trappan samtidigt som tankarna snurrar i mitt huvud. Han verkar vara riktigt schysst och jag kommer på mig själv med att önska att jag ska få träffa honom igen. Ända tills jag kliver in i mitt rum iallafall... För det är då, när jag går förbi min stora spegel som jag ser det. Jag hade klättrat utför stuprännan i bara de kläder som jag sovit i. Samma kläder som jag stått och pratat i över en halv timme med Oscar i. Jag hade gått ut på balkongen endast iklädd ett långt, mörkt Nirvanalinne och ett par trosor. SHIT! jag har skämmt ut mig totalt. Inte konstigt att hunden sprang om jag var klädd så här. Hur kan jag vara så dum? trodde jag faktiskt att han gillade MIG? såklart inte! Han hade ju bara stått där med sitt fåniga leende för att jag hade klättrat ner från andra våningen; I trosor!!! Jag kan lika väl låsa in mig själv resten av sommaren, i så fall kommer jag i vart fall inte behöva stå ut med skammen!

 

---

Oscar Es perspektiv

---

Kockan är kvart i 4 på morgonen och jag kliver ut igenom dörren, Donna har väckt mig för att gå ut på en liten natt-promenad. Det är fullmåne ute och stjärnorna tindrar i den svala sommarnatten. I samma stund som vi lämnar min fasters trädgård hör jag hur min hund börjar skälla. Shit. Hon kommer väcka hela området om jag inte får henne att lugna ner sig! Vi går snabbare och snabbare, desto fortare det går desto mindre gläfser hon. Efter bara en kort stund har jag tappat bort oss. Och jag har glömt mobilen i laddaren. Jag saktar ner tempot för att kunna fundera på vart vi kom ifrån, men alla gator ser ju likadana ut! jag känner mig helt lost och orkar inte ens bry mig när Donna återupptar sitt skällande. 

Jag fortsätter gå när jag hör en tjej ropa från en av balkongerna "få tyst på byrackan annars kommer jag ned och gör det själv!" Närvaron av en annan människa får mig att hoppa till i ren förvåning. Jag tittar upp mot där ljudet verkar komma ifrån och ser en tjej i min egen ålder stå och stirra förbannat på mig. Jag tappar fattningen och står bara och stirrar på henne i några sekunder innan jag kan samla mig tillräckligt för att försöka få min älskade hund att stilla sig. "Tyst nu Donna! Du måste vara tyst nu gumman. Ser du vad du har gjort? Nu är den här tjejen väldigt ledsen på dig! förstår du det?" säger jag försiktigt men jag vet att balkong-tjejen tycker att jag är en fullständig idiot. Donna har skämt ut mig fullständigt. Det tar inte lång tid innan Donna verkar inse sitt misstag och jag reser mig upp, men som på komando börjar hon skälla för glatta livet i samma ögonblick som jag sträcker ut benen. "Sorry" säger jag och kollar besviket upp på tjejen. NU är det ett faktum att hon hatar mig! I sista stund kommer jag på en utväg för att kunna förlänga vårat möte, i alla fall en liten stund. "Jag anatar att det betyder att du måste komma ner hit och ta ett litet snack med 'byrackan'" säger jag samtidigt som jag känner ett leende försöka överta mina läppar. Så fort repliken har flugit ut ur min mun inser jag hur töntig jag måste verka, men till min stora förvåning slänger tjejen sina långa ben över räcket och sträcker sig efter stupröret.

Vad håller hon på med? Innan jag ens har hunnit ta ett steg landar hon med en "DUNS" på fötter och börjar gå med bestämda steg bort mot Donna och mig. Hon böjer sig ner och stryker sakta Donna över ryggen, villket gör att hon bara lägger sig rakt ned, precis där hon står och tjejen reser sig upp och kollar retsamt på mig. Hon är klädd i ett stort Nirvana linne och verkar väldigt nyvaken, vilket kanske inte är så jätte förvånanade mitt i natten. "Wooow" säger jag, delvis på grund av hur bra hon hanterade Donna, men också på grund av hur fantastisk hon ser ut i det dunkla gatuljuset. 

Av någon oförklarlig anledning börjar jag nicka medans jag säger "Jag heter Oscar" Jag kan inte komma på vad jag ska säga utan börjar helt enkelt babbla på om den faktiska anledningen att hon dök upp från första början. "Min hund, Donna verkar värkligen komma bra överens med dig, i vanliga fall brukar hon inte ens låta främlingar komma närmare än 2 meter." Hon drar fingrarna genom sitt hår medans hon ler ett outgrundligt leende. "Ella, och jag tror mer på att hunden håller tyst eftersom hon tror att jag kommer skada henne annars... Eller släppa lös hela grannskapets katter på henne!" Ella. Det perfekta namnet på henne. Uppfylld av mina egna tankar skrattar jag högt åt min hunds min när hon uppfattar ordet 'katter'. Jag och Ella står där och pratar i vad som känns som en smärre evighet, tills Donna, som vaktnat ur sin sömn, avbryter igenom att flänga iväg efter en ekorre längre bort på gatan. 

När jag börjar springa efter henne ser jag i ögonvrån hur Ella börjar promenera in mot sitt hus igen "Hej då Ella! Vi ses!" ropar jag, men hon verkar inte höra utan drar bara igen dörren bakom sig.

Snart har Donna förlorat spåret efter den lilla gnagaren och vi saktar ner tempot. Ella. Ella. Ella. Vänta nu, gav jag henne mitt mobilnummer? Shit! Jag vet att jag inte frågade om hennes. Hur ska jag nu kunna få tag i henne? Och senare under dagen ska jag ju åka hem till Stockholm. Jag går en stund försjunken i mina tankar och när jag tittar upp ser jag att Donna har lett oss hem till min faster igen. Jag smyger tyst in igenom dörren och bort till gästrummet. Jag lossar Donnas koppel och funderar på vad oddsen för att jag kommer träffa Ella igen är? 

Jag sjunker ner i den mjuka sängen och efter bara några minuter somnar jag med ett stort leende på läpparna.